Kom av Lars Winnerbäck är en låt som har hängt med mig under flera år nu. Alltså, jag har inte lyssnat på den oavbrutet sedan jag upptäckte den utan den har kommit och gått. Oftast finns inget mönster i mina lyssningsperioder av den, men jag slås av samma känsla varje gång jag hör den: "Den här låten handlar om mig."
"Du går nedtryckt i två alldeles för grova skor, det börjar visst bli höst
men den är aldrig riktigt lika grym och svartvit som man tror
Jag vet att du sa fel, och hela stan vet om den känns det som
Du gick för långt, du är alltid deras fnask.
Jag säger Kom
Allt är förlåtet, dom snackar bara strunt
Dom har väl redan glömt hur kul det kan va att tumla runt
Din byst är full med rock'n'roll och håret lyser blont
Det vore orättvist om någon skulle döma dig för sånt
Vi går ut och strör små smulor till fåglarna på marken
Vissa dagar är man ett med alla mänskorna i parken
Du min ängel, här i livet får man sota för all skit som man har tyckt
Det gör dig matt och arg och nertryckt
i två alldeles för grova skor, din mun ångar av rök
Vi går hem, du kan väl ruttna på en stol i mitt kök..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar