Stävjar förfallet

Har skrivit in mig på arbetsförmedlingen kultur (kan inte sluta tänka på Veronica Nerman när det talas om det, haha!) i dag och det var ju också en upplevelse. Eller kanske inte. Får berätta mer om min nya bekantskap när jag kommer hem. Nu är nämligen småbyxorna på och löparskorna likaså, ska bege mig ut i spåret hade jag tänkt. Har ju liksom ingen ursäkt till att inte träna nu när jag har all tid i världen...

Försöker se jäkligt peppad ut. Fake it until you make it, som det så vackert brukar heta.

Arbetslöshetsångesten

"Vad händer sen då?" Frågan har förföljt mig de senaste veckorna. Varje gång den kastats över mig har ångesten bränt till inombords. Från och med i dag är jag arbetslös och för första gången i mitt liv kan jag inte svara på vad som händer sen.

Normalt sett brukar jag aldrig definiera mig själv utifrån vad jag sysslar med. Men nu, när jag varken har ett jobb eller en skolbänk att återgå till känner jag mig som en lite lägre stående individ. Kanske är det ovissheten som orsakar det. Stressen. Pressen? Ja, för det finns ju faktiskt en press från samhället att man ska ha ett arbete precis hela tiden.

Missförstå mig rätt. Jag varken vill eller har för avsikt att gå hemma och dra fötterna i väntan på drömjobbet. Jag behöver bara få tänka ut en plan i en dag eller två (eller kanske fyra?). Och folk får mer än gärna fortsätta fråga "Vad händer sen då?" Bara de ger fan i att himla med ögonen när jag bemöter de med svaret "Jag vet faktiskt inte".

I en stuga vid havet

I det här lilla huset, mitt ute i den västerbottniska obygden har jag spenderat min helg. Har befunnit mig på rehab skulle man kunna säga. När jag inte hängav mig åt att slappna av i varenda liten muskel lekte jag Mattias Klum. Ja, nu påstår jag varken att jag är ens i närheten så skicklig fotograf som han eller att miljön var lika häftig som de han brukar vistas i. Vad jag menar är att de fastnade en del djur och natur på min fotolins. Och sånt gillar vi ju?

Igår hade jag mitt lystmäte när vi åkte mellan traktens alla hagar (jag älskar kor, om någon missat det).

Stockholm Pride uppmärksammades även ute på landsbygden.

Här hade jag mer än gärna badat - om vädret bara hade varit lite mer inbjudande.

En livboj på rymmen fick det att sticka till i hjärtat av saknad till min gamla hemstad.

Utanför stugan skuttade små, söta harpaltar runt.

På vägen hem tidigare i dag stannade vi till vid Amazonmannens gamla bostad. I denna bil levde alltså en man i över 20 år, fram till hans död i våras.

Den enda positiva med helgens väder var att jag fick stövla runt i dessa! Det tackade mina fötter så hjärtligt för.

Just chillin'

Där satt jag i lördags och såg helt avslappnad ut,
när någon råkade fånga mig på bild.
Mycket märkligt sånt där.

Ännu en sommarfavorit

Jag veeet att jag ständigt återkommer till Sommar i P1, men det råkar ju vara höjdpunkten på radioåret. Jag fullkomligt älskar att ta del av alla berättelser, tankar och åsikter som kommer till uttryck i programmet.

I fredags sändes det i mitt tycke roligaste programmet hittills i år, med Olof Wretling som sommarvärd. Jag fnissar förtjust när han berättar hur han och kompisen André tränar den egenkomponerade friidrottsgren silly high jump på Gammliavallen. När han beskriver hur hans morfar Alfons utmanar gummimannen i vighet skriker jag av skratt.

Ni måste verkligen lyssna! Det kan ni göra HÄR.

Foto: Sveriges Radio

Det löser sig!

Igår kväll befann jag mig hemma hos min - numera före detta - arbetskamrat Cera. Blev lite förvånad när jag kom dit eftersom jag trodde att vi bara skulle vara en handfull personer men istället möttes jag av en lägenhet nästintill full av folk. Fast det var ju bara kul, förstås! Vi drack vin, snackade och hade en allmänt trevlig tisdagskväll. Idag var det Ceras sista dag på jobbet och i kväll drar hon hem söderut igen.

Själv har jag två dagar kvar på VK. Det känns skumt att sluta, de här sju veckorna har gått sjukt fort. Har trivs något alldeles oerhört och det medför förstås att det även känns jäkligt trist att säga adjö på fredag.
Men, vem vet? Jag kanske kommer tillbaka till redaktionen i framtiden? Och gör jag inte det finner jag väl ett annat roligt jobb. Det löser sig, som jag så ofta säger nu för tiden.

Motorveckan 2011

Andra helgen i rad som har varit helt fenomenal, alltså. Får man ha det såhär bra? Slutspurten av Motorveckan bjöd på i princip allt jag hade att önska:

Häng med människor jag gillar skarpt. Grillning två kvällar i rad. Några glas rosé som sköljdes ner med några öl. Lift hem med en DeSoto hemmahörande någonstans i Norrbotten. Gott snack med en massa folk på öltältet. Sol. Kramar med en massa folk på öltältet. Allsång till opretentiös musik. Decibeltävling till Misery Business (stackars VDs grannar!). Demonstration av min och systers rapskillz (den musikaliska varianten, bör tilläggas). Chips. Ledighet. Klackar.

För första gången på länge smattrade min kamera frekvent. Vill egentligen smälla upp alla bilder på bloggen men inser att jag måste tygla mig själv. Så, ett urval:

Varje återseende med frugan måste ju firas med lite ömhet.

Min syster är en skönhet. Ba' så ni vet.

På lördagen kände jag för att klä mig lite 50-talsaktigt, eller något åt det hållet i alla fall. Jag tog vad jag hade liksom.

Jag och syster blev stationerade i köket. Eller ärligt talat bad vi uttryckligen om att bli förevigade där för att ha någon form av bevis för att vi faktiskt varit där.

Inga killar vid våra grillar! Nej, det här klarade brudarna galant genom full fokus och en grillöl.

Sandra skulle upp och jobba klockan sju igår morse men hängde ändå med ända in på småtimmarna.

Jodå, det gick ner.