Innan deadline

Puuuuuuuh. Det må bara vara tisdag, men efter den här arbetsveckan so far hade det lika gärna kunnat vara fredag eftermiddag. Kort återberättat jobbade jag ända in i kaklet igår (ända till läggdags, för att tala klarspråk) och idag kämpade vi med tidningen in i det sista. Tre minuter över deadline hade vi korrat den sista sidan. 
Har faktiskt inte hunnit se den färdigtrycka tidningen, men jag hoppas innerligt att det ska vara ett bra nummer. Det måste vara ett bra nummer, för fasen vad vi kämpat! 

All denna innan deadline-hets till trots har tanken "fasen, vilket roligt jobb jag har!" varit återkommande det senaste dygnet. Och tur är väl det, för annars hade jag nog inte tagit mig upp ur sängen i morse.

Nu: En sista sejour på sofflocket innan det bär av på gymmet för ett kort löppass. Avslappning at it's best!

Den frånvarande dottern

Som traditionen bjuder har jag inte varit på plats idag för att fira min kära far under en av hans bemärkelsedagar. Jag vet inte hur många av hans födelsedagar och Fars dagar jag missat nu i rad. Jag vet bara att jag skäms. Jag skäms som en hund. 
Turligt nog är pappsen av det förstående släktet. När jag ringde och "grattade" honom tidigare idag och ursäktade min frånvaro fick jag ett "äsch, det är väl inget viktigt" till svar. Men jag ska försöka gottgöra honom nästa gång vi ses. Någon måtta får det allt vara med mitt svekfulla beteende. 

Hade planerat att författa en hyllning till pappa, Fars dag till ära, men så slog det mig att jag redan gjort det. HÄR kan ni läsa inlägget (som också är en hyllning till min fantastiska mamma. Tänk vad lyckligt lottad jag är som har så fina föräldrar!).

Skitkul & uppfriskande

Igår såg jag Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts Ljust & fräscht. När jag slog mig ner i rövdödarstolen var det i tron att jag under två timmar skulle få sitta och mysa åt när andra blev smädade. 
Vårt hem är nämligen långt ifrån det där, könlösa, ängsliga minimalisthemmet. Vår lägenhet har planlösningen från helvetet, är belamrad med alldeles för mycket grejer och möblemanget utgörs av så mycket massiv ek att det nästan trillar ner ollon (haha!) lite nu och då. Det enda som är minimalistiskt är storleken på vårt kök. 

Därmed var det som upplagt för att jag skulle få sitta och hånskratta åt andra, showen igenom. Vilket jag gjorde - ända tills de där förbannade väggbokstäverna som bildade ordet "LEVA" åkte fram. Publiken uppmanades applådera om de tyckte att väggord var rätt och spridda applåder hördes runt om arenan. Då utbrister Lindström: "Jaså, det är några från Lycksele som letat sig hit." 
RIDÅ. För mina hånskratt, alltså. Bland det värsta jag kan tänka mig i inredningsväg är väggord, speciellt om de utropar "Carpe diem", eller "LEVA" som i det här fallet. Jag vill inte bli sammankopplad med detta motbjudande fenomen. Så tack för bespottningen, Lindström. 

Förutom den kniven i ryggen var showen oerhört, oerhört bra och extremt roligt. Och ja, jag kände faktiskt igen mig på flera ställen trots allt. Bara en sån sak att både jag och Johan tänkte samma tanke under föreställningen vittnar ju om detta - "fan, vi har glömt att boka den där lägenhetsvisningen..." 

Vem kan stoppa mig i mina racertights?

Kommer klimatförändringen föra med sig strandväder i december? Eller ska det hållas någon springtävling med ett grymt förstapris här inom kort? 
Något måste det vara, för från att man kunnat få alla fyra löpband på gymmet för sig själv råder det helt plötsligt huggsexa om banden. 

Jag lyckades ändå ta ett i beslag ikväll och sprang hela en mil. EN MIL! När hände det senast? Jag vet faktiskt. I april förra året. Sjukt länge sedan. Men nu ska det bli ändring på det! Fler mil ska avverkas här framöver och det i ett snabbare tempo än vad jag presterade ikväll. 
Träningsbyxorna jag införskaffade förra helgen råkar ju vara ett par riktiga racertights, så det ska nog gå (springa!) vägen.

Hej hej, från en svettig tjej!

Förser ögonen med bälte och hängsle

I månadens Glossybox fick jag bland annat med ett par färgade linser. Kul att testa, för det har jag aldrig gjort förr. Tråkigt däremot att de är utan styrka, för jag ser ju ingenting i dem! 

Idag, när jag haft en glasögonbärardag, fick de dock åka på. Kändes lite som att ha både bälte och hängsle med glasögon och linser i kombination, men det gick an ändå! Upptäckte dock ytterligare två minus med linserna: Jag blir rätt irriterad i ögonen (vilket framgår av mina rödkantade gluggar på bilderna nedan) och mina två gröna känns inte alls lika färgsprakande nu när jag tagit av mig färgförstärkarna.  

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska offra några timmars sömn för att bevaka just ett val. Undra förresten vad som har störst betydelse, mitt val i den frågan eller det amerikanarna ställts inför idag... 

Heja Obama, förresten!

En saknad syster och kanske världens fulaste bild

I onsdagsmorse meddelade Lisa sin ankomst till de mer nordliga delarna av vårt avlånga land. Underbart att ha exilsystern inom nära räckhåll för en stund. Oerhört tråkigt att jag hade hunnit lova att jobba extra just den helgen hon bestämt sig för en spontanresa till Lycksele. 

Så när hon frågade om inte jag också kunde åka hem (som i "hem till Lycksele") blev svaret förstås nej, med en klump i halsen. Även om vi inte träffats speciellt ofta de senaste åren, då jag först bott i Piteå och nu i Umeå, har träffarna varit långt mer frekventa än nu. Och jag gillar det inte. 
Turligt nog mitt i all otur hann vi käka middag tillsammans i söndags innan hon satte sig på nattbussen igen. Jag måste nog boka in en Uppsalaresa snart igen.

Den här bilden på mig och systeryster (tillsammans med världens minsta människor?!) är tagen för exakt ett år sedan. Det finns så många fel i den så att jag inte vet var jag ska börja (ja, jag garvar också högt när jag ser den...).

59 timmar och en tävling

Hoppas ni haft en trevlig helg! Det har inte jag haft. Helg, alltså.
I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att hoppa in extra som helgreporter på VK och därmed hade jag både gårdagen och den här dagen räddad...

Fast rätt trevligt har jag haft det ändå. Jag har hunnit se min livs första Björklöven-match (!), träffat min syster - om än bara för en kort stund - och blivit uppassad av Johan med både middag på bordet när jag kom hem igår och en riktig helgfrukost imorse. Sedan är det ju faktiskt rätt trevligt att jobba också - även om jag gärna hade sluppit 12 arbetsdagar i rad...

Nu känner jag mig hyfsat färdig för veckan. 59 timmar arbete har tagit ut sin rätt och dessutom har jag avverkat ett löppass i högt tempo alldeles nyss. Min intention när jag begav mig till gymmet var att ta en rask promenad på löpbandet, men när tjejen på bandet bredvid plötsligt började öka farten samtidigt som jag var den outtalade tävlingen igång... Inte lätt att vara tävlingsmänniska!
För tillfället sitter jag i bastun (haha, vilket jävla ställe att blogga på) som belöning, vilket nog får bli veckans sista insats.

Lev väl!