Minnena från tisdagskvällen den 19 oktober 2010 är fortfarande knivskarpa. Jag minns hur jag satt uppkurad i fåtöljen, streamade skräp-tv, när första samtalet kom från min bror. "Har du hört något från Johan?". Jag minns paniken som följde, hur den växte sig allt starkare för varje gång jag möttes av inget svar på hans mobil. Jag minns lugnet - chocken? - som spred sig när jag tillslut fick det bekräftat: Mina värsta farhågor hade besannats.
Jag har aldrig känt mig så maktlös som den kvällen.
Tiden som följde är däremot ett enda stort töcken. Jag vet att jag ville dö själv till en början. Jag tror det är en ganska naturlig reaktion när en viktig, älskad, central person i ens liv försvinner. Men så infann sig något slags förnuft ganska snart. En insikt om att inget skulle bli bättre om jag bara gav upp. Jag var tvungen att kämpa vidare. För Johans skull. För mina anhörigas skull. För min egen skull.
Det har varit många turer under året, under resan från botten upp över ytan igen. Ibland har jag sjunkit neråt men för det mesta har det gått framåt. Även om det finns stunder när sorgen griper tag har jag hittat tillbaka till lyckan.
Saknaden efter Johan är oändlig, men de vackra minnena han gav bär jag med mig för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar