Det visade sig snart att det var nyttigt för mig att göra något nytt och aktivera mig om dagarna. Tankarna och känslorna fick ge vika för utmaningen som praktiken innebar. Det kanske låter som att jag glömde bort Johan under praktiken men så var det inte. Han finns alltid med i mina tankar. Men när det blev jobbigt att hantera sorgen under praktiken kunde jag flytta fokusen till själva arbetet.
Nu när jag är tillbaka i Piteå och sitter ensam hemma med skolarbete om dagarna är det inte lika lätt att "koppla bort". Helt plötsligt kan tankarna glida iväg och så hugger det till i hjärtat. För att hantera detta försöker jag vända på det och istället skratta för mig själv åt alla våra vackra minnen. Bara en sådan liten grej som när jag hänger bort disktrasan utan att vrida ur den kan framkalla ett leende. Johan klagade ofta på att jag aldrig vred ur trasan medan jag hävdade att det gjorde jag minsann visst (han hade dock rätt har det visat sig).
Jag mår i alla fall bra, även om livet hade känts miljarder gånger bättre om den där bilolyckan aldrig hade inträffat.
Fina Hanna tipsade förresten mig om ett klipp som jag tycker var väldigt fint och som är anledningen till att jag sitter med mascararandiga kinder just nu. Ni kan ju titta på det om ni också vill gråta en skvätt.
3 kommentarer:
Nu sitter jag och bölar också. Du skriver så bra och fint så jag blir alldeles tagen och beundrar dig så mycket varje dag. Kram
Haha ja, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Hon är så himla pytteliten och man får verkligen gå och kolla ner i backen hela tiden för att inte riskera kliva på henne för då blir det ju bara hundmos av henne... men söt det är hon :) som en liten katt som kan skälla, ööh typ :)
Du är himla stark! Jag känner den där knuten i magen nästan dagligen efter min moster och jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig som förlorat din livskamrat som du planerade en framtid med och älskade. Men man inser ju efter ett tag att alla tårar i världen inte hjälper och inte får den man saknar tillbaks. Så det bästa man kan göra är ju att bara lära sig acceptera och minnas det fina istället för att älta själva försvinnandet. Usch vad det är orättvist!!! Stora kramar
Jag lyssnade faktiskt väldigt mycket på den här låten när jag först började läsa din blogg, för jag började som läsa den i hemlighet när Johan dog. Jag fascinerades av din styrka och sörjde även med dig, så jag lyssnade länge på den här låten och tänkte på livet och döden.
Jag visste inte om du skulle kunna hantera låten, men jag vet nu att du är förvånansvärt stark. Dock tror jag att det kan bli en fälla när alla säger att du är så stark osv. Det är okej att vara svag också - även om Anna i sig inte är det.
Kram!
Skicka en kommentar