Nu ska jag skriva om något som kanske är lite tabu, nämligen min ovilja att bära mjukisbyxor offentligt. T.ex. igår gick jag genom stan då jag skulle äta middag hos mamma (åh, min första måltid på en vecka - lovely!), i klädd just mjukisar eftersom jag skulle fara och dansa senare, och det kändes som att flera kollade konstigt på mina sköna, men i min mening inte så snygga brallor. Säkert inbillning av min sjuka hjärna, men ändå. Varför har då denna skam över något så alldagligt utvecklats i min skalle? Jag tror det beror på att jag förknippar mjukisbyxor med (förutom träning) att vara sjuk, bakis, nyoperarad eller bara en allmän slacker. För i dessa sammanhang ligger det i min natur att ha mjukisar på mig. Men när jag inte ligger och vrider mig på soffan i antingen sjukdom, betongkeps, operationssvullen mage eller slöhet vill jag inte ha på mig plagget som jag förknippar med dessa mindre lustfyllda känslor.
Hjärnspöken? Jajjemen. Fjantigt? You name it. Men jag är född fjant. Och jag kommer i fortsättningen även att känna mig lätt skamsen när jag visar mig ute i mjukisbyxor.
1 kommentar:
Rätt lustigt, mamsen är "likadan". Är lite avis på människor som har mjukisbyxor på sig "ute på stan" när jag själv mest förknippar dessa med operation/sjukdom (svullen mage och ont)... Kram
Skicka en kommentar