Oket på mina axlar

Ja hörrni, det är verkligen ett helsicke att vara en perfektionist. För det första tar allt så lång tid, framför allt när jag gör läxor. Inte nog med att innehållet ska vara bra och verka vettigt. Nej, även svenskan ska vara på topp och varje ord ska övervägas innan det skrivs ner. Till det kommer även layouten - numera är jag inbiten svensk standard-nörd. Tack för den, information & layout-kursen! Och som ett brev på posten (spam på mailen?) kommer även prestationsångesten. När jag läser igenom det jag tillslut lyckats prestera vill jag oftast bara lägga mig ner och dö i princip, det mesta känns bara kasst. Men jag hoppas att det det ger upphov till något positivt i det långa loppet - t.ex. en lysande journalistkarriär skulle vara en bra lön för mödan.

Tack och lov kan man dock använda ens kära blogg som ett klotterplank, och inte reflektera så mycket över vad som skrivs ner. Och folk verkar ändå lite intresserad av det dravel som presenteras här, på en vecka har jag nu haft 350 besökare! Fast det kan ju också vara sånna som bara besöker den här sidan för att få höja sitt blodtryck lite grann, har jag märkt... Men vet ni vad - jag bju´ på den!

Trevlig afton i alla fall, allihopen!

Slänger upp en bild från lördagen på två glada flickor
- helt utan presationsångest! (men en med osmickrande
dubbelhakor, jag skyller på att underifrånvinkeln...)