Snacka om ironi. Min efterlysning på festsällskap i förra inlägget hörsammades, runt halv åtta i kväll. Då messade nämligen Malin och frågade om jag ville följa med på en fest hos upplevelseproduktion. Egentligen borde jag ju ha hoppat upp och ner av lycka, svidat om snabbt som attan och hängt på. Men vad gör jag? Jag skiter i att hänga på.
Anledningen till min tväromvändning har flera olika anledningar. För det första hade jag då hunnit ställa om mig till att ha en lugn tv-kväll, och peppen jag kände inför en blöt kväll var borta. Dessutom skulle Malin & co fortsätta kvällen på Kåren, där det vär klubbkväll, vilket innebär att musikflödet består av psykedelisk housemusik. Ni vet, sånt de spelar på p3 just nu (fredagkvällar, alltså) och som jag hatar. Så därför tackade jag vänligt nej, slog upp en påse chips och slog mig tjurigt ner framför tvn i stället. Påminn mig att jag aldrig mer ska klaga på att ingen vill festa - för när det väl kommer till kritan bangar jag ju själv uppenbarligen.
Jag har föresten druckit en xider till tv-tittningen och den smakade skit rent utsagt. Så nästa gång - om det nu blir någon - det vankas procenthaltiga drycker blir det öl.
Nu tror jag bestämt att jag ska nå toppen av tråkighet och gå och lägga mig. I ärlighetens namn är jag nog precis som de flesta andra som också hoppar festen i kväll väldigt trött. Fredagar är fanimig inte gjorda för partaj, man är ju helt jävla slut på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar